tankar
När jag satt och skritta fram Mollie inför dressyrträning slog tanken mig, jag har aldrig glitit på en räkmacka med mina hästar, jag har aldrig fått en häst serverad på silverfat färdig att tävla LA/MSV på.. Jag har fått kämpa mig till dit jag är i dag. Här kommer en snabb resume av migg hästliv:
Började på ridskola som 6åring och red på ridskola tills jag var 15år, i 9 år..
Jag tävlade lite dressyr och hoppning på ridskolans ponnyer, kom 3a i 2 dressyrtävlingar och vann KM i hoppning 2003..
Jag tjatade dag ut och dag in att få en egen ponny men mina föräldrar har aldrig varit riktigt intresserade av hästar. Jag fick ta bussen till stallet varje vecka och när jag skulle hem liftade jag ofta med någon av mina kompisar i ridgruppens föräldrar om inte mamma eller pappa hann komma.
Min första medryttarhäst var en gammal ridskolehäst som jag skruttade runt på i skogen för det mesta, den gick inte å fånga i hagen så på sommaren stod man i spöregnet å grina när man försökt fånga honom i 1 timme..
Tillslut fick jag hyra en ponny halva sommanren som 14åring bara jag fixade allt själv, så jo jag fixade hagplats längst ut på saltarö (skärmarö gård) hagen låg mellan saltarö och bullandö.. Jag fick en ponny som hette Bronco och kommer från Karlshem.
Han var speciell kan man säga, han vägrade gå från stallplan med mig och stod mest på bakbenen om han var själv så jag fick kämpa för att få honom å göra saker, en riktigt svår ponny! men skam den som ger sig tror sista gången jag red ut så kom jag runt själv..
På vårkanten när jag skulle fylla 15år så fick jag med mig hem en ponny från Aud när jag var där på praktik, men som vanligt bara jag fixade box och liknande själv innan jag kom hem med ponnyn så från praktikplatsen fixade jag box å liknande hemma så jag kunde få ta med mig Scilla hem från praktiken
Scilla var speciell, hon knäckte av nacken å sprang :) haha jag slog sönder knäna i staketet på volten å blödde för hon bara röjde med mig. hon trampade tyvärr snett i hagen o vrickade sig och Aud tyckte det var onödigt att hon skulle stå halt hemma hos mig när hon hade andra ponnyer hemma som kunde åka till mig. Så Scilla fick åka hem och istället kom Gandalf 4år...
Gandalf hade varit för hårt riden på ridskolan som han varit på innan han kom till Aud så han fick inte hoppa, honom hade jag ett tag sen ville familjen Söderström köpa honom av Aud och sagt å gjort han såldes på plats och jag fick en ny ponny igen.. Det svänger i hockey och när det inte är ens hästar/ponnyer har man inte så mycket att säga till om utan man fick vara glad så länge de stannade gandalf fick jag nog ha i en månad iaf :)
Men Aud hade en ny ponny till mig som kom direkt.. Hot Lips "Holly"
Holly ett fuxsto med gasen i botten när jag fick henne.. Jag övade mest halt på henne för om scilla sprang så sprang denna ännu fortare.. första tävlingen hoppade jag ett hinder sen skenade hon i väg med mig å höll på och riva avspärrningarna.. men jag lyckades tillslut starta KM på denna häst smärtfritt :)
På sommaren åkte jag och jobba hos Aud och rida på Scilla mest när jag var där..
Under hösten blev det ridskolan igen men under årskiftet kom Especial in i mitt liv! Ponnyn jag verkligen saknar. Han var speciell, litade itne på någon och var riktigt osäker på folk.. Jag älskade den ponnyn, det var ingen stjärna men han och jag var kompisar.. för det mesta:) tyvärr gick han itne och lasta och vi hade inte kunskapen varken jag eller mina föräldrar. för det var fortfarande så att jag tog bussen i spöregn och solsken, gick från bussen hela vägen till stallet och försöka lifta hem. så mina föräldrar sa nej när jag sa att jag ville köpa honom, han hade satt en framhov i mitt ansikte på tävlingsplatsen vid lastning och jag hade nästan förlorat mitt öga.. men jag älskade honom ändå.
Med misstag av den förra storhästen så skulle jag ha en snäll häst, en häst som man kunde lite på och som passade mig. Jag hade tappat själförtroendet helt av mina tidigare ponnyer och storhäst, jag skulle ha en som var snäll 7 dagar i veckan 365 dagar om året där mamma å pappa inte behövde få ett samtal att johanna typ har skadat halva ansiktet efter att Especial satt en hov i ansiktet på henne eller hon är påväg in till akuten i ambulans möt henne där.. för mamma å pappa var ju nästan aldrig i stallet. å de gånger det hände något så var de såklar inte där utan fick samtalen på telefon så nu hade vi kommit fram till att det fick vara slut på galna ponnys och hästar. Då hittade jag denna häst:
Sen köpte vi storhäst när jag fyllde 16 år. Ett sto vid namn Rambos Ruby.
Det är nog den svåraste hästen jag suttit på, inte en förstahäst... skulle inte haft den men på något vis fastnade jag för den stressade lilla hästen. Hon var stark och svårriden, ibland satt man bara å grät för det gick inte å rida. Ibland blev man placarad på tävling i 90cm och veckan efter vägrade man ut sig... Hon var konstant arg på backen och gillade ingen. Sen kom det en dag när hästen var tokhalt och det visade sig att hon hade brutit griffelbenen i båda fram. vi försökte med vila och medicin men det gick inte och rädda. nu är hon avelsto. Jag gillar henne på något vis men hon var helt fel första storhäst för mig. Jag fick spark i magen av henne och fick åka ambulans till akuten, det va lite så hon var helt pltsligt kunnde hon bara börja sparkas.. Hon hade ont.
Med misstag av den förra storhästen så skulle jag ha en snäll häst, en häst som man kunde lite på och som passade mig. Jag hade tappat själförtroendet helt av mina tidigare ponnyer och storhäst, jag skulle ha en som var snäll 7 dagar i veckan 365 dagar om året där mamma å pappa inte behövde få ett samtal att johanna typ har skadat halva ansiktet efter att Especial satt en hov i ansiktet på henne eller hon är påväg in till akuten i ambulans möt henne där.. för mamma å pappa var ju nästan aldrig i stallet. å de gånger det hände något så var de såklar inte där utan fick samtalen på telefon så nu hade vi kommit fram till att det fick vara slut på galna ponnys och hästar. Då hittade jag denna häst:
Mantovani 7 år. Han var 172 cm hög, oriden men så snäll. Han var det snällaste man kunde tänka sig, jag kände mig trygg på honom. Han kunde inte ens ha dödat en mygga.. Honom fick jag kämpa med men på annat sätt, han var stor och jag var liten, jag hade svårt och rida ihop honom och svårt att få honom rätt på hinder då han var så bebis i jättestor kropp men han var snäll alltid! och det gjorde livet så mycket lättare :) Jag tog honom från noll till 120 med placeringar! lilla jag på 163cm hög 17år gammal redde ut denna häst.. sen kom den stora motgången med honom, han fick senskada och det tog 16 månader att få honom tillbaka till tävlingsbanan. Jag red i ur och skur, i spöregn och i blåst da ut och da in på asfallt för att bygga upp hans sena, vem vill rida ut i snöblåst och -8grader? ingen. jag red själv i 1½timme ute ensam i mörkret i november. Lite där tog gnistan slut, när han väl var tillbaka i toppform hade vi gliti ifrån varandra och jag hade lite tappat själförtroendet igen men försökte tävla i ett halvår men utgick för det mesta då jag inte kände att jag hade känslan. Så tillslut sålde jag honom efter nästan 5 år tillsammans vilket var nog det jobbigaste beslut jag gjort.
Undertiden jag hade honom så gick jag gymnasiumet och då åkte jag på praktik blandannat till Lisen Bratt Fredricson och Peder Fredricson, jag har varit på Your Horse i skåne. Där har jag fått rida mycket hästar men oftast yngre hästar. Sen var jag på ett ställa i ett par år i åkersberga, där fick jag tävla en häst som hette Stella, hon var oxå sto med egen vilja och valde sina ryttare, henne tävlade jag till 120 :) men så kunde man plötsligt inte sitta rakt i sadeln och då fick man sig en flygtur!
Stella:
Sen flyttade jag hem, Lilleman blev skadad och då kom Olivia in i bilden, en snäll sto tjej. Hon ville inget annat än och bli ompysslad och sedd. Hon hade gått fälttävlan ett par år innan jag fick henne och målet med henne blev att starta det igen. Hon var svår och rida i dressyr så jag ifck kämpa hårt med dressyren med henne samt att vi skulle bli kompisar. Hon var 178cm hög men kändes inte så stor. Hon passade mig och ibland undrar jag vad som hänt om jag behållt henne och sålt lilleman tidigare. Hon och jag debuterade fälttävlan :)
Olivia såldes efter nästan ett år hos mig.
Men sen kommer denna in i bilden:
Nyblivna 3år gammal hämtade jag henne i Helsingborg, det stod mitt namn på den i pannan! Jag gick in i stallet för och hälsa på henne och hon la sitt huvud på min axel och sen var jag såld på henne.. Så hon fick komma hem till mig. Jag fick en häst som de hängt på men sen var det min uppgift och rida in henne, så jag har ridit in henne och första året red endast jag på henne. Jag har utbildat henne helt själv från noll och tagit henne upp till 120 med 8fel i debuten. Jag har itne haft en lätt resa med henne heller då hon ett tag inte alls ville vara med och ibland åkte man av vid uppsittningspallen innan man ens kommit upp. Jag har gjort mig ill och skadat mig, jag har gråtit, skrattat och kännt en hopplöshet. Hon har kastat av mig mest av alla mina hästar.. Men hon är den häst som passar mig allra bäst :) så knäppt..
Jag har fått kämpa, ingen häst har kommit färdig med tävlingsmeriter. Jag har köpt Rambos ruby för 55.000kr, Lilleman för 35.000kr (sålde för 95.000kr) Mollie för 52.000kr. Ponnyerna har ju kommit och gått framför näsan på mig, från ena dagen till en annan så är den såld då fick man torka tårarna och bita ihop. Jag har inte haft föräldrar med hästkunskap de har mest tvingats med på mina akticiteter och från den dagen jag kunde köra själv till hästtävling ja då gjorde jag det. Dom har såklart stöttat mig ekonomist och support när jag varit ledsen och hästarna antingen sålts eller bara kastat av mig för sjuttioelfte gången. Men jag har sett till att mina hästar/ponnyer har haft stallplats, fått vaccinationer och skor vid rätt tid, jag har anmält mig till tävlingar osv från det att jag var 14år gamal. Jag är den ryttaren jag är idag för att jag fått kämpa och fått lära mig ta ansvar, att få ha riktiga motgångar och fått lära mig att respektera mina djur och att lära mig bli bättre istälelt för och skylla på hästen.. Jag hade såklart velat ha en dyr msv ponny med dyr sadel och fint träns, att mamma å pappa körde runt på mig i landet och lät mig tävla osv, men jag är ännu mer glad att jag fått lära mig rida ordentligt och att jag fått ta ansvar från början. Att jag hela tiden varit medveten om att min häst ska ha skor på sig om 2 veckor, att den ska vaccineras innan 7 januari osv. Jag är glad att jag haft dessa hästar för jag har fått lära mig att när man kämpat och medgången kommer då vet man att mitt arbete har gett resultat, jag har utbildat mig och min häst till den nivån vi är på, ingen annan. Jag behöver inte leva på någons merit att min häst har tävlat såhär högt osv utan det är JAG och endast JAG som gjort det :)
Jag är stolt över mig och hur mina föräldrar uppfostrat mig och lärt mig att ta ansvar, ge dig inte och res dig upp igen efter motgång. Jobba ihop pengar till en sadel eller tävlingskavaj om du vill ha den dyraste. Visa världen att du kan styra runt ett ök och få den å glänsa än att glänsa med något som någonannan gjort jobbet med!
Tack mamma å pappa för att ni gjrot detta för mig! Det gör mig till en stark djurägare idag!
Kommentarer
Trackback
