Ibland kommer jag till stunder i livet då jag lixsom lite grann ger upp och stänger av saker som är mindre viktiga..

 

Jag har fått mig liten törn i livet just nu, livet går upp och ner hela tiden. Ena dagen står man på toppen för att nästa dag nå botten.

 

Jag är lite där just nu där jag ena dagen sliter i mitt hår och känner mig som en världelös människa som bara går i samma gamla fotspår, gör samma misstag och känner mig allmänt nerstämd till att andra dagen känna mig som ett energi knippe som kan dela med sig av det mesta.

 

Just nu är jag väldigt osäker på mig själv, vågar inte lita på mig och att jag är bra som den jag är. Jag analyserar sönder mig själv och mina betenden å tankar så att jag tillslut känner mig ännu sämre än vad jag redan var.

 

Jag går på KBT behandling i grupp och från början tänkte jag detta är absolut inget för mig och de 5 första gångerna så satt jag där och bara satt av tiden för det de gick igenom hade jag lixsom redan koll på men i torsdags så kom vi till det som är mitt stora problem, känslokaoset.

 

Att ha ADHD kan vara olika för många men ändå så samma. Jag tog upp att jag just nu har det grymt jobbigt med mina känslor, att jag inte riktigt kan styra över dem utan jag kan plötsligt börja gråta i konstiga samanhang, bli sur och grinig fast inget hänt, vara hyperglad osv. Då fick jag faktiskt medhåll från en av de andrai gruppen att den personen hade precis samma problem. Det jobbigtaste båda tyckte var är just att man börjar storgråta för något man inte behöver gråta över men att kroppen reagerar på detta sätt som om man var 6 år gammal. Det är inget fel med att gråta men i vissa samanhang skulle iaf jag vilja kunna styra mig själv bort från dessa känslor men ibland blir det lixsom som ett känslokaos där det tillslut går ut i tårar.

 

Jag skäms inte för att ha ADHD men ibland skäms jag över att vara jag och att jag inte är som alla andra eller beter mig som alla andra i min ålder. Att jag ställer till det för mig på onödiga sätt osv. Ibland vill jag bara deleta saker som hänt i mitt liv pga min ADHD som gjort att jag inte tänkt till eller kunnat hålla känslorna i styr.

 

Jag borde verkligen stå upp för att här är jag och jag är den jag är, men ibland önskade jag att jag var någonannan. Där jag slapp höra "vad är det för fel på dig?" "eller det där får du bara lägga av med".

 

Om jag kunde bara lägga av med ett betende tänk va skönt det hade varit, eller kunnat svara på vad det var för fel på mig.. Jag skulle vilja hålla ett föredrag varje gång en sån situation uppstår och förklara att min hjärna ser inte ut som din hjärna, den är uppbygd på ett annat sätt än vad din hjärna är och ibland blir det tokigt i min hjärna som alla andras hjärnor inte kan förstå riktigt hur det gick till medans jag själv redan glömt vad som hände eller vad jag gjorde.

Ibland kan jag faktiskt inte rå för att det bli tokigt hur mycket jag än skulle vilja så har jag ett handikapp som jag måste leva med resten av mitt liv, ju mer medveten jag blir om mig själv ju lättare kommer jag kanske kunna hantera mina misstag.

 

Jag är oxå otroligt känslig, känslig för kritik och motgångar. Ofta är det så att tjejer med ADHD går runt med intsällningen att vi är misslyckade och vissa saker inte ens värda att försöka testa för vi kommer misslyckas i allafall. Jag utgår alltid ifrån att jag kommer misslyckas eller någon annan kommer tycka att jag misslyckas för jag misslyckas rätt ofta och jag har väldigt höga krav på mig själv.

 

Men just nu känner jag mig sådär nöjd med att vara jag. Jag önksar lite att jag var någonannan, att jag slapp äta min medicin som ger biverkningar i form av ångest, självmordstankar, personlighetsstörning, nervryckningar, framkallning av parkinsson symdrom, andningssvårigheter, blåmärken, känslig osv. Bara för att jag varje dag inte talar om att mina händer skakar otroligt mkt, att jag har ledsmärtor, får självmordstankar så betyder inte alltid det att det inte finns där, jag bara inte vill att alla andra ska höra mitt gnäll men ibland när ingen ser gråter jag över att det är såhär.

 

Jag är Johanna 24år med ADHD, medicinerad och en pigg å glad tjej som du träffar ibland eller alltid, den där tjejen som kan vara rörig och väldigt irriterande som gör konstiga saker utan att veta om det men med ett stort hjärta. Det är jag och ibland är det sjukt jävla jobbigt och ibland är det helt okej. Just nu är det väldigt jobbigt.