Kör på ett inställt då jag inte vet om jag hinner skriva något under dagen..

 

Jag tänker mycket på vad är en normal människa?

 

Jag ser sällan mig själv som en normal människa, en sån som går till jobbet kl8 och hem kl17 handlar på ica/coop åker hem lagar sin middag och kollar på tv på kvällen eller går ut med hunden, tränar på gym eller liknande. En sån som har haft samma jobb i ett par år och är utbildad till det den gör.

 

Jag är ingen sån, jag jobbar olika tider varje dag, ibland tidigt, ibland sent. När jag är ledig så är jag i stallet, rider osv sen åker direkt på en hundträning kommer hem sent orkar inte laga mat kollar in i kylskåpet det är tomt och man hittar nån gammal chipspåse till middag, är uppe i varv kan inte sova och somnar kl. 01.22 och går upp kl06.10 dagen där på. hur man orkar? man gör itne det till slut.

 

Jag är inte som alla andra, jag är jag och för varje dag som går inser jag att det är inte längre någon ide att fundera på hur jag ska bli så normal som möjligt för jag måste inse att jag är den jag är, jag kan inte slåss och kriga mot mig själv hela livet. Jag måste acceptera att det är såhär jag är, jag kan ändra på vissa saker men jag kan inte ändra mig eller hur jag är som individ i grunden. Jag måste älska mig själv och hitta mina positiva sidor istället för och jämföra mig med alla andra.

 

Min blogg kommer ta form och bli mer som ett forum för andra att läsa mina tankar och min kamp att bli ett med livet och leva det fullt ut. Jag är lite rädd för att det som jag skriver är tabu samtidigt så känner jag att halllo detta är jag, jag ska inte vara rädd för att lyfta fram mina tankar och åsikter om mitt egna liv, jag ska inte vara rädd för att en arbetsgivare går in och läser min blogg och sen tycker mindre om mig för det. Jag är jag, jag är bra på många saker sen finns det saker som jag är sämre på precis som du, arbetsgivaren och dens kompis osv.

 

Jag är inte längre rädd för att berätta mina känslor, jag är inte rädd för att vara ledsen inte helelr för att vara glad, detta är mitt liv och jag ska leva det som jag vill.

 

Lilla landet lagom behöver ibland få sig en törn.. i detta land är det tabu att vara ledsen, det är läskigt och prata med någon som är döende i cancer, det är obehagligt och fråga hur någon mår efter de förlorat sin käraste, å att vara sjukskriven ska vi inte tala om. Men om någon brytit foten så är det helt okej att vara sjukskriven om man jobbar på ett byggföretag medans tjejen i receptionisten är sjukskriven för psykiska problem men ingen vågar eller vet varför.

 

I lilla landet lagom vågar ingen prata om saker som gör folk arga eller ledsna. Man vill bara prata om positiva och roliga saker.
Jag läste en artikel en gång som hetter "på Facebook finns inga missfall" den beskrev verkligen dagens media och samhälle på ett så grymt bra sätt och där någonstans kom tanken om att driva en blogg för andra och se hur man faktiskt kan och vågar må dåligt öppet utan att man för den delen är en sämre människa som ingen vill umgås med eller anställa på en arbetsplats!

 

Så häng med på resan i mitt liv! det kan bli spännande, läskigt och tufft men du kanske kommer känna igen dig eller lära dig något eller kanske lära mig något?