jag kommer aldrig glömma min hund, aldrig. men man på något vis går tillslut vidare, vilket jag aldrig trodde jag skulle säga.

 

Jag missade hans födelsedag i år 11 september skulle han blivit 5 år om han hade levt. Det senaste året har jag lite glömt av hans döds dag och hans födelsedag och på något vis kommit till ro med att han aldrig mer kommer tillbaka och på något vis har Lucas växt mer i mina ögon att få "ta" över platsen här hemma som min bästa träningskompis.

 

det känns så fel och säga det men jag saknar honom mindre och mindre för jag vet att han aldrig kommer komma tillbaka. ändå så älskar jag honom och minnena med honom precis lika mycket som tidigare, jag älskar den hunden precis så mycket som jag gjorde när han levde och inget kommer att kunna ta bort den känslan även om jag i vardagen inte tänker lika mycket på honom.

 

 

 

Alfons är och förblir min första egna hund, älskad och saknad.

 

En hund som berörd folk rakt in i hjärtat, han såg till att alla älskade honom och att de skulle minnas honom. Han var min ängel, han räddade mig ur en jobbig period. Han fick mig att vilja vara i livet, han fick mig att resa mig upp igen efter en djup deprition. Han var en ängel och på något vis när jag blev bättre och friskare var det som att han hade gjort sitt jobb här på jorden, att hjälpa mig att bli frisk för att sedan återgå till himlen.

Jag tänker på honom som den trygga indivd han var och att alla borde få ha en Alfons i sitt liv någon gång.

Lite mer än 2 år fick vi tillsammans.