Jag tror att jag ändå är väldigt tyst om mitt handikapp och om mina mediciner för jag vill inte skylla på att jag har adhd och då får man va såhär eller göra saker som inte är okej för andra. Samtidigt så har jag fått min diagnos precis som ett barn med cp skada så behandlas den annorlunda, den får annan hjälp och ingen skulle ju säga åt den att ge fan i å dregla tex.. Lite samma sak är det med adhd, du kan inte säga åt mig att sluta vara jag..

Jag tänker mkt på hur jag är, beter mig osv men ibland blir det ändå tokigt. Jag tror oxå att jag talar inte om för andra om mina biverkningar på medicinen, jag gnäller sällan om det som min kropp gör utan jag försöker leva så normalt som möjligt men jag tror tyvärr att om jag inte pratar om biverkningarna, aldrig gnäller eller visar öppet att jag är ledsen för det så kommer den frustrationen ut någon annanstans i tex gnäll över småsaker, extremt känslig osv att om jag var mer öppen med detta så kanske jag lugnade ner mig på andra plan. Tål att tänkas på.

Men samtidigt vill jag inte uppfattas som här kommer Johanna hon har adhd och säger att hon får bete sig hur som helst för hon har inget konsekventtänkande och äter mediciner så henne får man antingen undvika eller acceptera att hon är som hon är. Jag vill kunna utvecklas, lära mig osv men i min takt och med bra hjälp och trygga människor som kan tala om för mig i lugn och ro nu blev det fel, för jag kan inte riktigt ta kritik från människor som inte talar om för mig i lugn ton att detta är fel pga anledning men om du tänker och gör såhär så kan detta bli bättre..

Mycket tankar och funderingar nu.

Jag är lite i det stadiet nu att jag vill så mycket, jag vill lära mig min kropp och mina signaler, jag vill kunna bli ännu bättre människa på att bemöta andra människor..